volleyproffsen.blogg.se

Jag har precis fått reda på att jag skrev mitt senaste inlägg helt i blindo. Jag fick det att låta som någon slags summering av en tuff period och jag trodde också så var fallet. Verkligheten är en annan. Jag visste inte att vi bara var några dagar ifrån den tuffaste veckan hittills denna säsong. Samtidigt som nästan hela laget är ordentligt slitna efter den tuffa period jag beskrev i mitt senaste inlägg jobbar vår fysio Helder hårt för att få alla spelklara till helgen. På fredag är det nämligen dags att bege sig mot fastlandet för dubbla matcher i ligan igen. Vi börjar med ett riktigt toppmöte på lördagen då vi ställs mot ligatrean Espinho. Espinho kallas för Portugals volleybollhuvudstad och har enligt mina lagkamrater en riktigt fin hall med väldigt mycket publik. Allt talar för en riktigt jämn match med bra stämning och det är sådana matcher man verkligen vill spela. Efter matchen på lördag kväll kommer vi att sätta oss i två minibussar och köra 3,5 timmar till Lissabon där det på söndagen är dags för ligafinal då vi tar oss an SL Benfica som hittills är obesegrade. Måndag morgon är det frukost 05:20 innan vi flyger tillbaka till ön där vi har halva måndagen på oss att försöka återhämta oss efter två matcher. För redan dagen därpå är det match mot Espinho igen, denna gången är det en vinna eller försvinna match i portugisiska cupen som gäller! Tre dagar senare på lördagen har vi hemmamatch mot ligafyran Castel de Maia. Oddsen för att jag tar mig upp ur sängen fler gånger än nödvändigt på den lediga söndagen därefter behöver vi inte ens spekulera i.

 

Förra gången vi var över på fastlandet stannade en portugis mig på flygplatsen precis när vi hade landat på fredagen och frågade vilka vi skulle möta i helgen. Jag förstod frågan även om den var på portugisiska men kunde inte svara för att jag helt enkelt inte visste. Så ser min roll ut just nu. Vi möter lag jag inte har en aning om namnet på i hallar som jag inte kan placera geografiskt och det är helt ärligt rätt skönt. Det enda jag behöver fokusera på är min och lagets volleyboll och att försöka spela så bra som möjligt. Allt runt omkring mig, vilka lag som ligger var i ligan, vem som leder serveligan, hur det gick för Espinho i sin förra match och så vidare har jag noll koll på. Det här är helt nytt för mig. När jag spelade i Sverige var det tvärtom, då visste man allt om alla spelare och lag. Vi brukade till och med sitta på bussen på väg till bortamatcher och köra quiz om vem som låg tvåa i anfallsligan sett till effektivitet eller vem som hade missat flest servar i ligan och så vidare med statistiken på volleyboll.se som facit och där brukade vi kunna pricka ganska rätt. Även om det som sagt kan vara rätt skönt så blir ju priset att man då ibland skriver sammanfattande blogginlägg om tuffa perioder utan att veta att det är alldeles för tidigt för en sammanfattning. Sannerligen bara en liten parantes i det hela men ändå något jag inte ens hade reflekterat över tidigare.

 

Det är två timmar kvar till dagens andra träningspass och jag har redan städat rummet, fixat tvätten, lagat mat och sett ett avsnitt av den riktigt grymma serien Peaky Blinders så jag fortsätter väl lite till på detta inlägg. Som ni förstår finns det inte överdrivet mycket saker att göra en onsdagseftermiddag i min by Praia da Vitoria. I Falkenberg brukar vi skämta om att vi är Sveriges pizzeria-tätaste stad då vi har väldigt många pizzerior sett till antalet invånare. Samma skämt skulle kunna göras om Praia da Vitoria. Ja inte om pizza då, det finns bara en pizzeria, men om antalet “cervejarias” som är som ett café och bar i ett. Skulle utan att överdriva säga att det finns över 40 stycken cervejarias i vår by på 4500 invånare och när man går in i någon av dom vid 10 snåret är det nästan alltid välfyllt med folk som dricker espresso, öl, vin eller tar sig en whiskey. Jag frågade vår lagkapten som är född och uppvuxen på ön om hur det kommer sig att det alltid är så mycket folk på caféerna, speciellt runt 10-11 på förmiddagen. Han förklarade att dels är det väldigt många på ön som är lantbrukare och deras arbetsdag börjar 04.30 då öns alla kossor ska tas hand om. Vid 10.00 är det dags för lunch och efter lunchen dricker alla portugiser espresso men man dricker det inte hemma. Man tar sig till “sitt” favoritcafé och träffar de andra stammisarna, kanske tar en öl eller två, samtalar och snackar skit en stund innan arbetsdagen fortsätter på eftermiddagen. Tror att Terceira till och med slår Falköping när det gäller ration kossor per invånare (Falköping är Sveriges kotätaste kommun, något som alla som har gått på volleybollgymnasiet där har fått uppleva då stan ofta luktar koskit. Min gamla gymnasielärare brukade dra ett skämt om att var tredje invånare var en kossa). Den andra gruppen är arbetslösa och förtidspensionärer som antingen hänger på caféer hela dagarna eller på torget där det spelas något slags brädspel på flera bord från morgon till kväll.

 

Många nickar åt en när man går förbi på gatan och jag fick höra att folk där hemma undrar över stjärnstatusen som volleybollspelare. Det känns nästan lite svårt eller konstigt att prata om hur känd eller inte känd man är och jag tror att det är väldigt annorlunda från klubb till klubb eller land till land. Det är nog omöjligt att försöka dra alla volleybollproffs över en kant. Gemensamt för de två klubbar jag har spelat i utomlands är att bägge har legat i väldigt små städer där volleybollen har varit den primära och enda professionella sport i staden. Här blir man på något sätt världens okändaste kändis. När man går till affären och handlar vet nästan alla vem man är. Åtminstone vet dom om att det är en av spelarna i stadens volleybollag. Kanske är man dåligt kamouflerad som en 2 meter lång blond figur bland alla mörkhåriga, korta portugiser men jag tror att alla spelarna i laget blir igenkända. Folk frågar hur matchen gick eller vilka vi möter till helgen och så vidare. Så ja, igenkänd blir man rätt enkelt. Steget från att vara igenkänd till att vara en stjärna är dock väldigt långt och jag har aldrig fått uppleva någon riktig stjärnstatus. Det närmsta man kommer är efter matcher då folk ofta vill ta bilder men oftast är det barn som spelar i klubbens ungdomsled eller någon som tycker att det ser kul ut att stå bredvid någon som är 2 meter lång. Så fort man lämnar staden man spelar i dock så är man helt okänd. Jag tror att man i mitt fall kan jämföra stjärnstatusen med att spela fotboll i Superettan eller botten av Allsvenskan. Det känns inte som att särskilt många av spelarna i Åtvidabergs FF eller i Jönköping Södra ser sig själva som stjärnor för att dom blir igenkända hos den lokala ICA-handlaren. Jag själv är ju från Falkenberg och när jag ser dom allsvenska spelarna från Falkenbergs FF gå på stan i Falkenberg så vet jag att många känner igen dom men jag tror aldrig jag har sett någon be om en autograf. Sedan finns det såklart volleybollstjärnor. Brasilianska landslagspassaren Bruninho har 300 000 följare på sitt instagramkonto och skulle du någon gång se en polsk motsvarighet till Risifruttireklamen så är det troligare att du möts av Mariusz Wlazły eller Bartosz Kurek (Stjärnor i polska volleybollandslaget) långa kroppar än Kajsa Bergqvist eller Therese Alshammars kritvita leende. En verklighet vi är ganska långt ifrån i Sverige. Nu ringer Dardan Lushtaku mig på facetime så det är nog bäst att svara. Ha det gott där ute! /Wille