Högt och lågt, tro och tvivel
Det är tydligen fredag idag. Man tappar bort räkningen på vilken veckodag det är här då alla dagar ser likadana ut. Klockan är 22.29 här ute på ön och jag kom för inte så längesedan hem från min hittills sämsta träning denna säsong. Väldigt förkyld och helt energilös var jag tvungen att kliva av träningen efter en timme och 15 minuter efter att i princip bara presterat skitdåliga aktioner efter varandra. Koordinationen när man känner sig helt off i kropp och knopp är lite som när man var 13 år, hade storlek 49 på fötterna, var 191 cm lång och gjorde sitt sista år som icke lovande fotbollsspelare.
Efter en dålig träning mår man ofta rätt kasst precis som man bör och så även ikväll. Jag tror att det är ett kvitto på att volleybollen betyder mycket för en.Det som vanligtvis brukar rädda en kass dag eller en kass vecka är “äntligen fredag-känslan”. Fredagar är kanske den veckodag som betyder mest för svenskarna, den känns nästan lite helig. Överallt på sociala medier ser jag bilder på vänner och bekanta som korkar upp och gör sig redo för att ses över borden. Vissa ska bara ha en skön hemmakväll med familj, partner eller ta några öl och tacos med sina närmsta vänner. Min fredagskväll består av middag i form av kycklinggryta med ris och ett blogginlägg samtidigt som min Håkan Hellström-lista på spotify går på shuffle. Satan vad bra han är den gode Håkan. Snart är det dags att krypa ner i sängen. Imorgon bitti kl 9.00 ska vi ha 1,5h gym följt av 2h bollträning. Känns sådär motiverat just nu när det trots allt är fredag och det är 13 dagar sedan vi hade vår senaste helt lediga vilodag. När man romantiserar yrket professionell volleybollspelare måste man vara rättvis och även räkna in fredagskvällar som denna när man sitter ensam i lägenheten, mår kasst efter en dålig träning och snart ska gå och lägga sig för att göra sig redo för nästa träning. Precis som i alla andra jobb har man bra och dåliga dagar och det är sådana här kvällar som hemlängtan smyger sig in. Som tur är har jag medicin mot detta i form av mitt senaste inköp FIFA 16 på mitt Xbox, världens bästa uppfinning Skype och såklart Håkan.
Backar man bandet några dagar är både känslan och tillvaron helt annorlunda. Efter morgongymmet i onsdags förra veckan satte vi oss i ett flygplan för att åka över till fastlandet och Porto närmare bestämt. När vi kom fram åkte vi direkt till en skola där vi fick prata inför ett antal hundra barn i en stor aula och sedan ta bilder och skriva autografer innan det var dags att åka vidare till hallen för att spela den första av fem träningsmatcher på fem dagar. När man sedan vaknar upp på torsdagen på ett fint hotell, går ner och äter en grym hotellfrukost och inser att man har förmiddagen fri för att med några andra i laget utforska underbara Porto och deras stora shoppingcenter lite snabbt känner man att man har ett ganska bra jobb. Det blev ytterligare två träningsmatcher i Porto och sedan vidare till byn Lamego där vi spelade en försäsongsturnering med dom fyra bästa lagen i ligan. En mycket trevlig turnering med 400-500 personer på läktarna och med direktsända matcher i Portugisisk TV. Vi kom på andra plats efter att förlorat finalen mot Benfica med 3-1. Personligen är jag nöjd med min insats och extra nöjd över att jag höll mig 100procentig i anfall genom hela turneringen med 18 poäng på 18 pass.
I måndags flög vi hem och tisdagen spenderade vi i den större staden här på ön som ligger 20 min från vår by och heter Angra. Vi åkte med hela laget till en resort vid kusten utanför Angra där vi började med två timmars gym följt av tre underbara timmar på resortens spa. När man sitter där i jacuzzin och endorfinerna pumpas ut i kroppen efter en riktigt bra gympass finns det inte mycket att klaga på. När man får betalt för att gå på spa och gymma, att ha det som en del av sitt jobb, då känner man sig rätt löjlig som för 5 minuter sedan längre upp i texten satt och tjurade över att man inte satt alla sina bollar på träningen och att man måste gå och lägga sig tidigt på en fredagskväll. Bägge dessa sidor är dock en del av livet som proffs och precis som för alla andra består tillvaron av högt och lågt. Tro och tvivel, det är det livet handlar om säger Håkan och jag tror att han har rätt. Men när man summerar allt detta känner man sig lyckligt lottad över att få ha just volleyboll som sitt yrke. Försäsongen är snart slut och om en vecka är det seriepremiär, ska försöka fixa en länk till livestreamen för er som är intresserade! Ta det lugnt med fredagsmyset eller där ute i dimman så länge. Själv säger jag god natt härifrån Terceira!
Veckans roligaste: När vår annars ganska blyga massör och fysio blev avblåst för hands under fotbollsuppvärmingen. Han påstod att det var ofrivillig hands då han hade armarna intill kroppen, men det tyckte inte vår assisterande coach som var domare och ett stort bråk bröt ut där massören till slut fick ge sig. Resten av träningen gick han runt med sina armar tryckta intill sig som någon slags protest och var helt seriöst sur i flera timmar efteråt. Vinnarskallar finns det gott om i laget, inte bara bland spelarna!
Veckans rekord: Hade 12 block i vår 3-1 vinst mot laget som kom fyra förra året, nytt personligt rekord för mig!
Veckans konstigaste: Vår hemresa efter turneringen skedde via transfer på en av de andra öarna av Azorerna. Sista flygresan var 20 minuter lång och planet var det minsta passagerarplan jag någonsin sett. Med 18 platser i planet och en takhöjd på 185 cm är det kanske inte optimalt för ett helt volleybollag. Längst bak i planet bredvid mig satt ett äldre brittiskt par som med förvånade ansiktsuttryck såg på när hela laget hukade sig fram genom planet och såg alla långa kroppar trycka sig ner bland sina säten och till slut få plats i stolarna via makaronliknande kroppshållningar.
