Vamos - Davay
Om ni undrar över radiotystnaden den senaste tiden på bloggen så har de flesta av oss befunnit sig i en liknande fas precis innan serien börjar och denna fas brukar vara den minst händelserika på hela säsongen. Många ligor startar i år lite senare än vanligt då volleyboll EM för herrar har spelats under oktober månad vilket gör att många lag saknar spelare. Portugal, precis som Sverige, åkte ut i sista playoff-rundan inför EM så här är serien i igång sedan två veckor tillbaka. Här följer en liten sammanfattning om vad som hänt sen sist.
För 22 dagar sedan skrev jag i mitt senaste inlägg på bloggen om hur jag satt i min lägenhet en fredagskväll men en rejäl förkylning och en riktigt dålig träningsvecka i bagaget och allt bara kändes deppigt. Efter en ledig söndag där på och ett skönt gympass måndag morgon åkte jag måndag kväll till dagens andra träningspass. Utvilad, frisk och riktigt taggad med endast fem dagar till seriepremiären kände jag att jag hade mer att visa efter föregående veckas misslyckade träningar. Jag och tre andra i laget startade träningen en halvtimme innan resten av laget med blockträning där en av våra tränare stod på en plint och slog bollar som vi skulle blockera. Taggad som jag var ställde jag mig först i ledet, tog mina höger-vänster-höger steg ut till kanten och hoppade. Tränaren slog till bollen rejält mot min vänsterhand och jag kände bara hur min tumme vek sig i en vinkel som inte ska vara möjlig följt av smärta som bäst beskrivs i dom ord jag yttrade i ögonblicket, ord som inte passar in på en blogg som denna. Tummen svällde upp rejält och det såg ut som man lagt en tennisboll innanför skinnet. Vår sjukgymnast befarade att den kanske var bruten så det var bara till att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset för röntgen.
Några timmar senare hände äntligen något bra då det visade sig att inga ben var brutna men dock så var ledkapseln sönder samt en rejäl muskelbristning runt tummen. Läkaren rekommenderade minst två-tre veckors vila, lagets sjukgymnast tyckte att en vecka skulle räcka och vår huvudtränare menade istället på att en kvälls vila är mer än tillräckligt och tyckte att jag skulle träna redan nästa dag. Det kändes ganska löjligt att snöra på sig sina volleybollskor när man inte ens kunde hålla sin mobil med vänsterhanden men tränarens ord gäller och det var ju trots allt bara vänstern. Med en kraftigt tejpad tumme gick halva träningen åt till att försöka undvika att få bollar på tummen, resten gick åt till att serva och anfalla med min friska högerhand.
När man har skadat tummen är det oftast blocket som är det värsta och där brukar man kunna rädda sig själv med att knyta näven när man blockar så att man inte får några smällar på själva tummen. I mitt fall var svullnaden så stor att jag inte var i närheten av att kunna få till en knyten näve så jag slapp faktiskt blocka de första träningarna efter skadan vilket var skönt. Seriepremiären på lördagen var inte att tänka på tyvärr för min egen del men vårt lag lyckades vinna med 3-0 mot laget som kom trea förra året, Espinho. Veckan som kom fick jag ägna mig åt knytnävestekniken jag beskrev tidigare och jag lyckades i alla fall vara med på alla träningar även om jag kände att jag inte gjorde mig själv rättvisa. Helgen där på var det dubbla bortamatcher vilket innebär flygresa till fastlandet på fredagen, match lördag och söndag och sen flygresa hem till ön igen på måndagen. Så ser varannan helg ut och det är rätt skönt att få komma ifrån ön lite då och då. Även dessa matcher vann vi med 3-0 men jag fick sparsamt med speltid då jag fortfarande inte hade genomfört en full träning. Men så äntligen i tisdags var det dags för min första fulla träning och äntligen dags att få visa vad man kan med 10 nästintill hela fingrar! Ännu en gång taggad och revanschsugen och dessutom med en seriefinal väntandes på lördagen lyckades jag ha min bästa träning sedan jag kom till denna ön och detta lag. Dagarna därpå flöt på lika bra och äntligen hade vindarna vänt efter en ganska tung period med skador, sjukdom och överlag dåligt spel.
Så igår lördag var det dags för el classico i portugisisk volleyboll, Aj Fonte do Bastardo mot regerande mästarna SL Benfica från Lissabon. Jag hade fortfarande inte startat någon tävlingsmatch och det hade gått bra för mina konkurrenter i de tidigare matcherna, dessutom hade laget tre raka 3-0 vinster men samtidigt hade jag en riktigt bra träningsvecka bakom mig så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig angående speltid. Hallen var fullsatt och den högljudda publiken gjorde sig redo för att klappa in spelarna på planen. Jag hade inte fått några indikationer av tränaren om att jag skulle få starta men så precis innan spelarna ska ropas in på planen säger han “Nilsson, posição dois” vilket betydde att jag skulle starta och att jag var på position två. 10 sekunder senare ropar speakern in spelarna på planen i nummerordning där jag var först ut med nummer 7 på tröjan. Matchen börjar med deras serve och jag får vår första passning i matchen och får en bra träff, ser bollen landa precis innanför sidolinjen och gör vårt första poäng. Efter det flöt matchen på väldigt bra för mig. Tyvärr förlorade vi matchen med 3-0 mot ett Benfica som för tillfället är bättre än oss men för min egen del kändes det oerhört bra att äntligen vara tillbaka och att få visa upp vad man kan.
Nytt sen sist är även att vår brasilianska högerspiker har fått sparken och skickats hem till Brasilien då han på grund av ett trasigt knä inte gick igenom läkarundersökningen så vi har spelat alla matcher hittills utan högerspiker. Ofta finns en sådan paragraf med i kontraktet man skriver med klubben att själva kontraktet inte är giltigt förrän man klarar läkarundersökningen. I förrgår anlände hans ersättare, en 205 cm lång ryss som inte ens kan säga tack på engelska. All kommunikation sker via händer och google translate, något som onekligen kommer att bli en utmaning både för honom och oss andra i laget. Dom enda konversationerna jag har kunnat ha med honom hittills är att sitta och säga universiella ord så som Audi och BMW följt utav att jag gör antingen tumme upp eller tumme ner, sen gör han gör detsamma. Sen säger han Volvo och gör tumme ner och jag gör tumme upp följt av ett lite påtvingat skratt. Nu har vi gått igenom bilmärken, mobiltillverkare och volleybollag följt av tumme upp och tumme ner, får se vad som blir nästa "samtalsämne". Som ni förstår blir verkshöjden på dessa konversationer inte så hög men vi gör vårt bästa och just nu pratar alla portugisiska med honom och han svarar på ryska. Han säger själv att han bara behöver träning, mat och någonstans att bo så vi får hoppas att det räcker för att han ska kunna banka in poäng åt oss. Nu väntar en ny träningsvecka och på fredag blir det återigen avresa till fastlandet med dubbla bortamatcher. Adios sålänge!
