volleyproffsen.blogg.se

Söndag igen. För en vecka sedan satt jag och skrev på den här bloggens första inlägg hemma i Sverige efter att för andra gången i mitt liv packat klart en väska på 23kg som ska innehålla det mesta man behöver de närmsta 8 månaderna. För andra gången i mitt liv hade jag sagt hej då till familj, flickvän och vänner och för cirka 68:e gången i mitt liv hade jag avnjutit en gudomlig kålpudding med brunsås och potatis, en sista svensk måltid. Två flygresor, 11 träningspass och ett oidentifierat antal portugisiska espressos senare ligger jag nu i min säng med benen i högläge i den stora tvåvåningslägenhet som jag delar med två andra i laget. Varför benen är i högläge ska jag strax berätta.

 

I tisdags var det dags för första träningspasset och som jag tidigare skrivit är jag den enda i laget som inte har portugisiska som modersmål. Jag fick snabbt lära mig att alla träningar, genomgångar, småprat och hälsningsfraser sker på portugisiska här och efter att tränaren förklarat första övningen helt och hållet på portugisiska kollar han på mig och säger: "Ok Nilsson? Tas bem?" (Tas bem är som engelskan alright). Jag kollar osäkert tillbaka och han säger "Vai" (Kom igen) med en ganska allvarlig ton och pekar med handen att jag ska gå ut och göra den övning han just har förklarat. Jag går först ut på planen och sätter igång övningen så som jag tror att den ska gå till. Via mina dammiga spanskakunskaper, universella volleybollord och en stor dosa tur lyckas jag gissa helt rätt på den ganska simpla bollkontrollsövningen. Hela laget börjar skratta och tränaren applåderar, det var ju tydligen bara ett practical joke med att jag skulle vara först ut och visa övningen. Efter det har allt flutit på mycket bra på träningarna och även om jag ägnar mig åt en hel del följa John när nya övningar sätts igång så plockar jag upp fler och fler ord varje dag och jag har börjat kunna förstå små delar ur genomgångarna (hur länge vi ska hålla på, om vi ska hoppa eller inte, om det är kontrollspel eller vinna som gäller osv.) vilket gör träningarna lite enklare.

 

Vi avslutade veckan med ett sista bollpass i lördagskväll där vi också tog slut på den sista bensinen vi hade kvar i våra kroppar. En lång intensiv träning med mycket hopp och precis som vid de andra träningarna gick jag igenom tre stycken t-shirts på ungefär 2,5 timmar. Vi tränar i svarta, tjocka bomullströjor i en mycket varm hall och med en luftfuktighet som är svår att beskriva. Om du någonsin har varit på Sveriges framsida och närmare bestämt Universeum i Göteborg så finns det där en våning som ska efterlikna en tropisk djungel. Jag minns när man var liten och gick in där och började flåsa och svettas efter bara några trappsteg. Tänk er att träna volleyboll i 2-3 timmar där inne så kanske ni lätt förstår varför tvättmaskinen går på högvarv här "hemma". Just nu är det dock extremt och Portugiserna själva säger att det förhoppningsvis kommer avta ganska snart. Jag kommer hem och säger till de två jag delar lägenhet med: "Finally free, estoy muito cansado" (äntligen lediga, jag är väldigt trött" på spanskportugisengelska vilket är ett språk som vi har uppfunnit här i lägenheten då dom två endast pratar ytterst lite engelska och jag endast pratar ytterst lite portugisiska. "Sim, amanhã not nice man" (Ja, imorgon inte najs mannen) svarar en av dom och skrattar. Det visar sig då att jag i min portugisiska hybris missuppfattat att söndagen skulle vara en vilodag. Istället ska vi ut och springa 7km med hela laget i en by som ligger 20min härifrån.

 

Sagt och gjort åkte vi i morse iväg med två minibussar genom detta landskap som är så vackert att man nästan blir religiös. Oförstört, grönt och som taget ur en av scenerna i den första Sagan om ringen-filmen när Gandalf och Frodo rider in på häst och vagn i hobbitstaden. En svår referens kanske men det är dit mina tankar går. Vi kommer fram och blir avsläppta mitt i en by och därifrån börjar vi springa genom hela byn som är några kilometer lång. Vi sprids ut med långa gap mellan oss då vår 24-årige passare på 66 kg har ett lättare löpsteg än tillexempel vår 34-årige brasse som är 203 cm och väger in på över 100kg. Jag hamnar någonstans i mitten men springer till sist helt ensam och orken börjar tryta rejält.

Till sist ser jag tränaren stå framme vid en kurva och vinka glatt. Jag tänker äntligen framme men jag tänker samtidigt att det där kändes som ganska korta 7km. Jag saktar in och vilar händerna på mitt huvud för att jag på en idrottslektion i sjuan på Tullbroskolan i Falkenberg fick lära mig att man får in mer luft i lungorna om man gör så. "Boa Nilsson, a última parte agora" (Bra Nilsson, sista biten nu bara) säger tränaren och pekar. Jag tittar förskräckt runt hörnet i den kurvan han står i och ser en uppförsbacke på en 600 meter lång spikrak väg rätt upp mot berget. Jag förstår då att vi ska springa de sista 2km på en väg som slingrar sig brant upp för hela berget.Tuff information att bli tilldelad då jag sekunder tidigare trott att jag äntligen sprungit klart.

Vill inte gå in på vilket kilometertempo jag höll sista 2km men en irrelevant tid senare såg jag äntligen den imaginära mållinjen där några av de andra spelarna stod och turades om i den dusch som vi blivit lovade skulle finnas(det var en toalett med bara iskallt vatten där man fick fylla sina vattenflaskor i handfatet och hälla över sig). En bit därifrån i vad jag antar är en slags nationalpark stod coachens och några av spelarnas fruar och barn vid ett uppdukat bord fullt med mat och iskall öl. Vi spenderade resten av eftermiddagen där med god mat, fin utsikt och skattjakt! Nu ligger jag här med benen i högläge i min säng och inser att jag kanske skrivit ett lite för långt blogginlägg. Imorgon är det vilodag och på tisdag kör vi igen, längtar!

 

/Wille

 

Denna bilden tog jag från toppen från toppen av berget där vi hade middag (högerklicka och öppna bilderna i ny flik för fullt storlek)